Det är lördag f.m den 17 juli, då jag och Monica, som är på semester i Barcelona, bestämmer oss för att dra ut på en härlig morgonjogg.  Plötsligt blir vi stannande av en amerikan som frågar - do you know where I can get my number and chip for the Barcelona Triathlon tomorrow? I said, sorry I have no idea!

Vad hände tror du i Södermalm's hjärna? Just det, när, var, hur, är det något för mig?

Sagt och gjort, eftersom det lät så spännande så letade jag upp sportcentret i Barcelona och gick direkt dit för att efteranmäla mig. Jag stötte på patrull direkt!

På knagglig engelska svarade en spanjor mig, no more registrations, it's full and we can't take more people, I'm sorry - I said, but if you could take one more participant who is the best person to talk to?

He said, no one, it's impossible! Jag tittade bedjande på honom och sade but anything is possible if you really really want to help me. He said - but the computers are down and we close in a few hours.

Jag hade nu bestämt mig för att denna utmaning ville jag verkligen vara med på. Därför bad jag att få prata med högsta chefen och han satte sig i en bil och kom efter en stund ner till sportcentret. När jag träffade honom gratulerade jag givetvis honom för VM guldet i fotboll och sedan var kontakten skapad.

Efter mycket om och men hade jag flera timmar senare en startplats i Barcelona Triathlon kort distans, men dock ingen cykel och hjälm. Då klockan redan blivit mycket och de olika uthyrningsfirmorna i stan redan hade stängt tänkte jag okey, vilka nya vägar finns nu möjliga?

Jo, jag började fråga de arrangörer som jobbade i sportcentret och alla sade no no no. Att nu ge upp då jag hade fixat startplats fanns inte på världskartan.

Jag fortsatte febrilt mitt sökande och till slut fick jag napp. En spanjor som hette Jordi sade - du kan nog låna min systers mountainbike och hjälm, hon har stort huvud men du får hämta cykeln hos mig ikväll och jag bor på andra sidan Barcelona!

Muchas gracisas sade jag och tog sent på kvällen en taxi och var 20 minuter senare hemma hos en helt främmande spanjor. Jag gav honom en riktig high five och han bara skakade på huvudet och sade - crazy crazy!

Trots storleken på hans systers cykel så tänkte jag på mitt mest kända uttryck, dvs - det är inte vad som händer som är det viktigaste utan hur jag väljer att reagera på det som händer som är det viktigaste.

Jag tryckte på mig hjälmen som satt som en smäck, tackade det ödmjukaste och cyklade 40 minuter tillbaka till hotellet. Sen var det bara att ställa klockan och studsa upp med ett leende på läpparna.

Jag kände verkligen efteråt att det var värt allt besvär då jag deltog i en för mig helt ny distans. Bara det var en utmaning och kändes inspirerande.

Starten gick kl.08.00 på morgonen, blå himmel, lite blåsigt vilket var bra, 25 grader varmt och massor av glada positiva människor från olika delar av världen.

Distanserna som skulle avklaras var 750 m simning i höga vågor (jag var nog den enda utan glasögon), 20 km cykel samt 5 km löpning. Min sluttid är sekundär och inget att skryta med, drygt 1h 40min.

Jag tog det lugnt och kände bara tacksamhet och glädje att få kunna deltaga och återigen bevisa att allt är möjligt om man bara vill tillräckligt mycket, har rätt attityd och en stor portion tålamod.

Så när jag nu sitter och skriver detta har jag för några timmar sedan gått i mål och jag bara njöt av hela resan. Allt slit för att kunna stå på startlinjen var värt all möda. Det var hur kul som helst att deltaga. Sen att många vände sig om och fick sig ett gott skratt när de fick se den storvuxna Södermalm på den lilla damcykeln fick jag givetvis bjuda på.

Hoppas ni alla har en underbar sommar och förenar nytta med nöje!

Ha det bra!

Soliga hälsningar från  Michael